Då vaknar jag av att larmet tjuter, det visar sig att jag stängt av det första larmet i sömnen. Sen som fasen flyger jag upp ur sängen, drar på mig kläder och kastar ner en lunchlåda i väskan, innan jag vet ordet av så är jag på väg till bussen och jag kom ta mig fan i tid trots att bussen var i tid, vilket den aldrig är i vanliga fall.

Senare fick jag ett surt sms från min älskade fästmö: "Ingen lampa släcktes, dörren lämnades olåst trots att en naken, gravid o hispig tjej sover & det värsta av allt INGEN puss!!!" jag skämdes ganska mycket men jag var så fruktansvärt stressad att jag inte hade en tanke på allt det, men jag brukar alltid ta mig tid att gen henne en puss innan jag går. Det misstaget ska jag aldrig göra om igen.

Väl på jobbet så åkte vi till en kund som hade problem med sin tele-ledning, han kunde varken skicka eller ta emot fax, det visade sig att uttagen som ska ha konstant 50V likström inte ens gav utslag, så vi var tvungna att ringa telia för att få ut en installatör då vi inte får gräva i deras skåp.

Tillbaks till kontoret och resten av dagen har vi gjort ett jävla jobb i att dra massa kabel, spika klammer, borra i väggar och sist men inte minst plasta insidan av väggarna så att vi kan sätta upp innerväggarna. Det börjar verkligen likna den verkstaden som det ska bli och jag är stolt över att ha varit med under konstruktionen. Manligt? ;) Det tycker jag i alla fall.

Kom hem till en underbar mysig sambo som antagligen haft björn-abstinens hela dagen, efter kramar och mys sitter hon nu i badet, jag funderar på vad vi ska göra till middag och vart fasiken hennes bankdosa har tagit vägen, ena dagen sitter hon med den i köket, nästa är den väck å går inte att hitta någonstans i hela lägenheten. Hennes förlovningsring var borta i över en vecka innan hon hittade den, men vad jag är glad att hon har hittat den igen, fick ont i magen när hon sa att den var borta.

Det är så mycket som händer nu, stressigt och jävligt, men jag tror att vi börjar få det att gå på rätt håll nu. Verkligen.

Igår var vi på ultraljud, 19 veckor gammal är den lilla krabaten så på måndag är det halvlek, det var helt magiskt att se den lilla krabaten studsa omkring där inne, stor som en mango tydligen, jag har mycket att lära innan jag är en fullfjädrad pappa, men det är väl lite det livet handlar om, att lära och kunna föra vidare vad man lärt sig till andra. Vi fick ett par fina bilder, ska lägga upp dem och skriva någon rad om dem, det som verkligen bet sig fast i mig och som gör att jag nu kommer vakna med längtan och ett leende på läpparna varje morgon är att sista bilden vi fick se på monitorn var när den lille/a gjorde tummen upp som för att signalera: "Här är allt toppen, jag mår bra!"

Nu så blir det dags att ta itu med disken, allt för att underlätta för mamman till mitt blivande barn! <3

Bye for now.
/PappaBjörn