Maria ringde mig när jag var på jobbet, mitt ute i skogen, man känner sig ganska hjälplös när man står med knappt någon mottagning alls och försöker lösa att komma hem så fort som möjligt när man stå med jobb upp i armhålorna, saker som man inte riktigt kan släppa hur som helst heller.

Det gick i alla fall att fixa till det som vi höll på med såpass att Magnus fick kört hem mig, min älskling mådde inge bra alls, domningar i halva kroppen, tappade känseln och kunde inte gå för att det gjorde så ont. Hon hade pratat med 1177 och de tog en massa uppgifter som de genast skulle faxa till Nyköpings akutmottagning. De var väldigt noga med att Maria skulle infinna sig på akuten snarast.

När vi väl kom till akuten fick vi ta en kölapp, och under tiden som vi satt och vänta på att få bli framkallade till luckan så hörde vi hur undersköterskorna stod i sitt bås och pratade, "jag måste äta min lunch snart, när ska du ha lunch?" osv. Visst, det är helt okej att människor ska få lov att äta lunch på sin arbetsplats, det är jag inte emot, men man kan sköta det på ett snyggare sätt, här satt vi alltså ungefär 5-6 patienter som väntade på att få bli inkallade, vi var ensamma om att vänta på inskrivning, ändå hände ingenting, till slut gick Maria fram och förklarade vem hon var och varför hon var där, att det skulle finnas ett fax med detaljer gällande henne osv. De behandlade Maria som en total främling, det fanns inget fax och de var inte alls intresserade av att hjälpa henne, de ställde istället massa onödiga frågor och pratade sinsemellan "ja har 1177 sagt att hon ska komma hit så får vi väl ta in henne då..."

En stund efter att Maria har satt sig så kommer det en man bärandes på sin dotter, hon har trillat på skolan och verkar ha stukat foten, genast är en sköterska framme och pratar med henne och hon blir inkallad till en akutläkare långt före oss, därefter kommer en kvinna med synbara problem, svårt att andas och otroliga smärtor. "vill du vara snäll och lugna ner dig lite" säger då sköterskan i inskrivningen till henne.

Vi satt på akuten i säkert en timme, minst, ingen som var intresserad av att hjälpa oss men folk kom och gick, flera människor som skrivit in sig efter oss blev inkallade till respektive läkare, men vi fick då fan ingen hjälp trots att Maria förklarat att hon har känselbortfall och domningar i halva kroppen! FÖRDJÄVLA DÅLIGT!

Nu är vi hemma igen, vi har inte fått hjälp men orkade inte sitta där och bli ohjälpta längre så vi ska nu äta lunch.

En liten parentes, hoppas att bilen blir såld i eftermiddag för nu är jag fan trött på skiten.


Över och Ut
PappaBjörn